Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öra skall icke längre plågas af barnens hungerskri, och mitt
folk skall räkna sitt tillbörliga antal krigare.
— Rivenoak; jag fruktade något dylikt, svarade Hjortdödaren;
ja, jag var rädd för, att det skulle bli ert utslag och det
gör mig verkligen ondt att min förmodan i detta fall var riktig.
Det oaktadt kan sanningen snart uttalas, och den skall fort
nog göra slut på all ovisshet. Mingo, jag är en hvit man och
född sann kristen. Därför passar det icke att jag till hustru
väljer en kvinna bland hedningarna och uppfostrad i indianernas
wigwams. Er dödade krigares barn skall jag nog försörja, blott
det kan ske med ära, men det kan aldrig inträffa, ty jag kan icke
lefva i någon huronby. Edra egna unge män måste därför
draga försorg om Sumachs barn, och när änkan en dag gifter
om sig, så sörj för, att hennes man icke löper omkring på ett
område som icke tillhör er! Låsen föll i ärlig strid, och detta är ett
öde som hvarje tapper man måste vara beredd att genomgå.
Kort sagdt: jag kan icke blifva någon mingo, utan kommer
alltid att förblifva delawar till mitt sinnelag, så länge jag står i
någon förbindelse med indianer. Det är hvad jag har att säga
dig, mingo, och det är ett uppriktigt och ärligt svar.
Ett allmänt mummel röjde tydligt det missnöje Hjortdödarens
ord framkallat hos den församlade mängden. I synnerhet
lade de gamla kvinnorna sin stora ovilja i dagen, och Sumach
var icke mildast i sina förbannelser och skymfliga tillmälen.
Panterns vilda raseri gick dock öfver alla gränser. Den barske
höfdingen hade redan ansett det kränkande för hans syster,
att denna skulle bli ett blekansiktes hustru och nu kunde han
icke nog förarga sig öfver att detta för Hjortdödaren så hedrande
erbjudande af denne försmåddes och tillbakavisades. Med
fruktansvärd vildhet stirrade hans brännande ögon på fången, och
han lyfte sin arm för att gifva sin häftiga förbittring luft genom
en rask handling.
— Hund till blekansikte! ropade han vildt, gå bort och
kväk mellan dina föraktliga jaktmarkers sumpiga dypölar.
Med dessa ord slungade han sin tomahawk emot Hjortdödaren,
hvilken dock till sin lycka i tid märkte höfdingens mordiska
afsikt. Så stor var den säkerhet, hvarmed detta vapen kastades,
att det obetingadt skulle ha klufvit fångens hufvud, ifall
denne icke med stor behändighet räckt ut armen och med en
förvånansvärd styrka och skicklighet fattat den i handtaget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
