Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hjortdödaren märkte allt för väl, hur förtviflad hans ställning
var, och han förstod nogsamt att han icke hade tid att
spilla ett enda ögonblick. Han visste att hela hans hopp om att
undkomma berodde på att han beständigt skyndade rakt fram,
ty så snart han det minsta vek af från den raka vägen, skulle
förföljarnes stora antal ha omöjliggjort hans räddning. Han
sprang därför upp för en backe, hvilken väl hvarken var lång eller
brant, men dock tillräckligt besvärlig att uttrötta honom. Han
stannade ett ögonblick för att hämta andan och fortsatte sedan
uppför backens brantaste del gående, dock i rask takt.
Huronerna påskyndade sina steg det bästa de kunde, men han fäste
sig ej därvid, då han visste att de hade att öfvervinna samma
besvärligheter som han. Han hade nu hunnit nästan upp till
höjden, då han märkte att han framför sig hade en djup klyfta
och bakom denna befann sig åter en höjd. I det han betänksamt
klättrade upp på toppen, blickade han sig omkring i alla
riktningar och sökte med forskande blickar om han möjligen
skulle kunna upptäcka något gömställe. Ingenstädes märkte
han dock någon passande tillflyktsort. Ej långt från honom låg
dock en kullfallen trädstam, och den förtviflade ställning, hvari
han befann sig, bjöd honom att tillgripa hvilka medel som erbjödo
sig. Han skyndade bort till stammen, kröp under densamma
så godt han kunde och blef orörligt kvarliggande. Innan han
på detta sätt försvann ur sina fienders åsyn, ställde han sig på
höjden och utstötte ett jublande triumfrop, som om han varit
uppfylld af glädje vid anblicken af den framför honom belägna
afgrunden. Ögonblicket därpå låg han, så lång han var, under
trädstammen.
Men först märkte Hjortdödaren på den hastighet, hvarmed
blodet rusade genom hans ådror, huru stora hans ansträngningar
i verkligheten varit. Han nästan hörde hur hjärtat
bultade, och hans bröst häfde och sänkte sig krampaktigt vid hans
flämtande andedrag. Snart återvann han dock sin förra styrka,
och hans hjärtas häftiga slag blefvo lugnare. Nu kunde han
dock höra indianernas fotsteg, då de arbetade sig upp på den
andra sidan af sluttningen, och han hörde tydligt röster, hvilka
förkunnade fiendernas ankomst. De förstkommande jublade,
då de nådde backens krön, därpå skyndade de alla, den ene efter
den andre, upp på den trädstam, under hvilken Hjortdödaren låg
dold och alla skyndade ned för backen, förvissade om att få se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
