Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han själf med den största kallblodighet under sin ilande fart sitt
beslut huru han skulle bete sig för att kunna utföra sitt djärfva
vågstycke och nå friheten. Han visste att han kunde springa
fortare än någon indian, och hans förföljare voro därför farliga
för honom genom deras stora antal och de fördelar, deras mera
gynnsamma ställning förlänade dem. Han skulle icke ett
ögonblick ha tvekat att fortsätta sin flykt, om han blott haft dem
alla bakom sig, men en sådan utsikt öppnade sig icke för honom,
och han vände därför i rak vinkel och ilade med hjortens snabbhet
bort mot sjöstranden. Några af förföljarne skyndade efter
honom, men hade att först mödosamt arbeta sig upp för backen;
de öfriga skyndade dalen fram i den bedrägliga förhoppningen att
där kunna genskjuta honom.
Den dristige unge jägaren fattade emellertid ett nytt, icke
mindre förtvifladt beslut. I det han uppgaf hvarje tanke att
medelst en flykt genom skogen kunna rädda sig, skyndade han,
så snabbt han förmådde, ned till den plats, där kanoten låg
uppdragen på land. Han visste hvar den fanns. Lyckades han
nå den, så var han i värsta fall utsatt endast för faran af några
skott och trodde sig då kunna komma i säkerhet. Allt syntes
gynna denna plan, och då hans väg nu ständigt ledde utför
backen, kunde han löpa med en hastighet, som väckte förhoppning
hos honom om ett snart slut på hans fångenskap och därmed
förbundna lidanden.
Då han närmade sig udden, sprang han förbi några kvinnor
och barn, hvilka försökte hindra honom, men de vågade dock icke
komma honom så nära, att de kunde bereda honom någon
egentlig fara. Triumferande skyndade han förbi dem, trängde
sig genom buskskogen, som omgaf sjön, och befann sig nu åter
vid vattnet, knappast femtio steg från kanoten. Han
fortsatte nu i gående, enär han insåg att han framför allt behöfde
återhämta sina under flykten förlorade krafter och gifva sig
tillfälle att pusta ut. Under det han gick vidare, böjde han sig
några gånger ned, tog vatten i handen, och svalkade därmed sina
torra läppar. Det var emellertid ingen tid att förspilla, och han
vågade icke dröja länge. Efter några minuters förlopp nådde
han också kanoten, men vid första ögonkastet märkte han, att
årorna voro borttagna.
Det var en hård stöt för hans förhoppningar, hvilka han
under sina otroliga ansträngningar hållit vid lif. Ett ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
