Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du skulle sett’en.
— Det har jag gjort flere gånger. Stor och grof är
han och arg som fan.
— Men aldrig har han varit argare än då. Snön
var djup ... ja, det var den väl öfverallt. . . den räckte
oss öfver knäna. Öfversten hade storstöflar och en tung
vargskinnspäls. Just inte lämpligaste kostymen att springa
i djup snö med. Han kom inte heller vidare fort fram.
Häftig och hetlefrad är han, och den här gången var
han värre än någonsin. Hur han svor och brummade!
Hur han arbetade i snön! Svetten lackade ur pannan
på honom och röd var han i synen som en kokt kräfta.
Till slut började han nästan tjuta af harm öfver att inte
kunna komma fram i tid. Och då skrek han efter
soldaterna, som voro ett långt stycke framför honom:
— Bär mej, gossar, för nu orkar jag inte gå längre!
— Men han lär, efter hvad jag hört, i alla fall
hunnit fram i tid och hjälpt IJöbeln och hans nylänningar.
— Ja, vi nådde i god tid bron, och där heto vi oss
fast, hur häftigt fienden än attackerade. Det gällde att
uppehålla den, så att trossen kunde hinna undan. Och
det gjorde vi. De kommo ingen vart med oss, hvarken
kosackerna eller infanteristerna, faslän de tjöto som
besatta. Döbeln var ypperlig. På sin lurfviga, bruna häst
red han omkring från afdelning till afdelning, och hvar
helst han märkte en svag punkt skickade han fram ett
kompani i jägarkedja. På marscherna är han ju
merendels dyster och sluten, då han inte är arg och häftig.
Men i striden är han nästan munter. Ögonen lysa på’en
och munnen ler. Och lugn är han, lugn som en klar
vattenspegel. Intet kan rubba hans jämnmod, om blott
hans order utföras snabbt och käckt. Jag vet inte riktigt
hvad det är, som så drar soldaterna till den lille
mannen. Det är kanske framför allt hans lugn och mod
och rådighet i hvarje farlig situation. Säkert är, att
blott de få se att »Svarta bandet» — som de kalla honom
— är med, bli de genast lugnare och djärfvare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
