Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det hade icke behöfts mera än att en af ryttarne
med pikskaftet lyft upp en bit af hästtäcket, så att
stöflarne och uniformsbyxorna blottades. Niklason var
verkligen litet rädd.
— Halt! ropade en kärf stämma på finska med rysk
brytning.
Det var Kusofiski. Samma patrull alltså.
Och kosackofficeren började ett ingående förhör:
Hvart skulle bonden fara? Hvarifrån kom han? Hade
han sett en ensam dragon på en rödbrun häst?
— Aha! Juliette bar hunnit undan. Gläder mig,
tänkte Niklason.
— Um ja’ ha’ sett en en ensam dragonryttare?
— Ja.
— En officer?
— Ja, ja.
— På en rödbrun häst?
— Just så.
— Ja . . . A-hum! . . . Lä’ mej fundere ett tag . . .
Jo, nu kommer ja’ ihåg. För en stunn se’n.
— För hur länge se’n?
— En halftimme . . . eller kanske det var en kvart.
— Nå?
— Så mötte jag en officer på en rödbrun häst.
— Hvar?
— På landsvägen en bit härifrån.
— Hvartåt red han?
— Ditåt.
Niklason pekade med piskan åt norr.
— Och det var för en kvart se’n?
— Ja så längese’n var det i alla fall inte.
Kusoffski sade något åt soldaterna. »Kanske vi kunna
hinna fatt honom», var det enda Niklason uppfattade.
Och plötsligt sprängde kosackpatrullen i väg norrut.
Men glad körde Niklason åt söder. Och när
ryttarskaran försvunnit bakom vägkröken, piskade han på
kraken, så att när han ändtligen nådde fram till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
