Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kassörskan funderade.
Löjtnanten, som trodde henne vara tvehågsen
och kanske benägen för att ge honom ett nekande svar,
stack hemligen till henne en tiomarksedel.
Kassörskan satte upp en förnärmad min.
— A-bah! Låt det vara! mumlade hon förargad.
Men icke desto mindre tog hon mot sedeln.
— Jag skall gå upp och säga till henne att en
bekant önskar träffa henne.
— Nämn mitt namn!
Kassörskan nickade.
— Kom med, yttrade hon.
Och åtföljd af löjtnanten begaf sig kassörskan till
gästvåningen en trappa upp. De passerade en korridor
och kommo in i ett mörkt rum. Genom nyckelhålet
till ett närgränsande lyste en ljusstråle och innanför
dörren hördes muntert sorl, blandadt med en kvinnas
klingande skratt.
Föök tvärstannade. Det var Lisette. Det där ystert
lifsglada skrattet kunde icke tillhöra någon annan än
henne.
— Skall jag gå in och säga till henne? frågade
kassörskan.
— Vänta! Jag vill lyssna litet först, svarade Löwen.
Han närmade sig dörren. Han ville höra, hurudan
Lisettes ton var gent emot officcrarne.
Inifrån rummet hörde han en af officerarnes djupa
bas yttra:
... Och så vi lurade Cronstedt!... Kapitalt!.. . Den
mannen måtte icke förstå sig på belägringskonst det
ringaste... Vi hotade bränna staden, i fall han icke
gick in på våra villkor... Bränna Helsingfors!... Det
skulle han naturligtvis för fanen själf gjort, om han
riktigt velat skada oss in i hjärtrötterna. Hvar skulle vi
då fått kvarter? Hela belägringen hade helt enkelt varit
omöjlig. ..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
