Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Chefen!... Hvart tog han vägen? skrek han
till och skyndade fram.
Matts kusk följde.
Och från soldaterna steg ett förfärans rop upp mot
midsommardagens ljusblå himmel:
— Öfversten drunknar!... Svarta Bandet drunknar!
Hopen af soldater som nått älfven, stannade
rådvilla, somliga på stranden, andra till midjan ute i vattnet.
Nu skymtade Matts kusk något mörkt under
vattenytan. Han grep tag däri. Ett rockskjört. Nu drog
han. Och upp kom Döbeln barhufvad, genomvåt,
ursinnig, sprutande vatten som en delfin.
— Satans fors! svor han till. Stenarne på botten
ä’ så kullriga att man trattar på ändan.
Han höjde värjan, från hvars spets det droppade,
lät sin gnistrande blick flyga öfver soldatgrupperna och
röt:
— Framåt!
Därpå gjorde han min af att störta längre ut i
vattnet.
Men då var Matts kusk åter framme. Han högg än
en gång ett säkert tag i skörtet och bromsade.
Döbeln vände sig häftigt om, undrande hvad som
hindrade honom. Han var hemsk att skåda: de
brinnande ögonen, den sammanbitna munnen, håret som
klibbade vid pannan, den våta bindeln, från hvilken
svarta strilar runno ned öfver kinderna, hela ansiktet
en stelnad mask af hänsynslös vilja.
Minen kunde skrämma slag på en kosack. Men
Matts kusk behöll sitt tag och blinkade ej för
eldstrå-larne under bindeln.
— Hvad tar du dig till, karl! Släpp mig! röt
Döbeln och gaf Matts en box för bröstet.
— Mum!
Matts kusk starrbligade på sin chef, brummade
något, men behöll taget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
