- Project Runeberg -  Under sönderskjutna fanor. Romantiserade skildringar från Finlands sista strid /
532

(1908) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

allt inbördes småsinne och fåfäng afund och väcka
mannamodets vilja i deras hjärtan. De små
människorna måste lära sig frukta Herran för att icke glömma
att älska honom.

... »Allt intill tredje eller fjärde led, dem som
honom hata» ... Icke var det endast kungens och
Kling-spors fel att kriget i början gått så illa, att trupperna
måst flykta undan och lämna hela landet i fiendens
våld. Nu höllo svenskarne på att förlora tredjedelen
af riket och den nuvarande generationen fick sota för
föregåendes dumheter och synder. Det var
»Frihetstidens» brott, det osvenska sinnelaget hos den tidens män,
deras split och intriger, deras falhet för utländskt guld,
deras dådlöshet och feghet, deras själfviskhet och
bristande omtanke för landet och dess försvar, deras
glömska af sin Gud och kärlek till mammon och lumpen
och strunten, som innerst var orsaken till krigets
motgångar. Och därför fingo de ryska trupperna, likt
fordom de filisteers härar mot Israel, härja landet.

Men icke höfves det ryssarne att därför förhäfva
sig. Ty snart var tuktan nog och »Han gör
barmhärtighet mot mång tusen, dem som honom älska och hålla
hans bud.»

Och som afslutning af sin predikan ville den gamle
prosten taga kung Davids 144 psalm:

Lofvad vare Herren, min klippa, han som har lärt
mina händer att strida och mina finger att örliga.

Min kärlek och mitt fäste, min borg och min
räddare, min sköld, på hvilken jag förtröstar, som lägger
mitt folk under mig!

Herre, hvad är en människa, att du låter dig vårda
om henne, och en människas son, att du aktar på
honom?

En människa är lik en fläkt, hennes dagar äro så
som en försvinnande skugga.

Herre! Böj din himmel och stig ned, rör vid
bergen, att de ryka!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:26:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hlfanor/0532.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free