Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jaså, gamla mor Aina ligger för döden,
mumlade prosten.
Han mindes gumman sedan många år tillbaka.
Alltid sträfsam och nöjd hade hon bott i sin stuga i
närheten af Liuhtarla by, försörjande sig med korgflätning
och stickning. Sonen, pojkens far, var i kriget,
hustrun död. Hela vintern och våren hade gumman bott
ensam i sin stuga med sonsonen. Och nu skulle hon
till att dö.
Han kunde förstå, hur hon längtade alt få höra ett
tröstens ord, innan hon gick hädan. Det var kanske
ett och annat som ängslade henne nu i denna stund,
när hon låg där i dödskampen ensam på sitt fattiga
läger. Hon fick ingen ro, hon kunde icke dö, förrän hon
fått prästens förlåtelse för hvad som kvalde hennes sinne.
Han måste gå till henne.
Men ryssarne!... Striden som brann där borta på
fälten och älfstranden.
Han gick fram till fönstret.
Vid Storbyn var det svart af folk och skotten
blixtrade oupphörligt. Skogshöjden på andra sidan slätten
kunde han icke längre se. Den skymdes af röken.
Öf-ver hela fälten böljade krutröken hvit, tung. Utefter
älfstranden stodo långa ryska infanterilinjer och
officerare galopperade fram och tillhaka. Men bortemot
Liuhtarla kunde han icke märka någon strid.
Hufvudkam-pen stod tydligen kring Storbyn. Han beslöt sig för
att fara.
— Ja, ja, du skall väl. Det är en döendes bön,
suckade prästmor. Men var rädd om dig, gubben min.
Akta dig för kulorna... Hu, så di skjuter!...
Förfärligt !
Och hon höll händerna för öronen och såg ut
genom fönstren.
Icke heller hon kunde märka någon strid vid
Liuhtarla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
