Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
| KAP. LIII. |
| Förhuggningen i skogen. |
På öfver en half timmas tid hade icke en enda
man i kompaniet sagt ett ord.
Solen gick upp och lyste öfver den ödelagda nejden.
By efter by passerades. Men inga trefna stugor, inga
vackra åkrar, inga invånare. Allt härjadt, förödt.
Stugorna nedbrända, endast de svärtade skorstenarne kvar.
Ägodelarne röfvade, åkrarne afmejade, ängarne slagna,
invånarne förjagade eller misshandlade, hängda,
mördade. Brända stugor bland svedda tallar. Och öfver
eländet det gyllene solljuset från den klarblå himlen.
Tysta drogo soldaterna fram. Dragen hårdnade,
ögonen brunno, men alla tego. Hvarenda karl kände
det som om en hand gripit om hans strupe och hotat
kväfva honom.
Vid en och annan nedbränd by kunde de se en
gubbe eller gumma gråtande stå och leta i ruinerna
efter deras fattiga, härjade hem.
För få dagar sedan hade där stått en trefven stuga.
Kanske de själfva byggt den. Den innehöll allt hvad
de ägde. Den var deras hem, deras tillflyktsort, deras
glädje, och hvad den varit för dem, skulle den äfven
bli för deras barn, som nu vore ute i kriget eller i
tjänst. Hvad skulle pojkarne, hvad skulle flickorna
säga, när de en gång återkommo och funno sitt
barndomshem förödt.
Och gubben och gumman gingo där omkring,
suckande, förtviflade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 07:26:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hlfanor/0738.html
