Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Några drag ur Kriminal-anthropologien till förklaring af den stora brottsligheten - Vanorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 NÅGRA. DRAG UR KRIMINAL-ANTHROPOLOGIEN.
Vanorna:
Tana är en teoretisk eller praktisk verksamhet, som
genom att ofta upprepas, blifvit habitus.
Vi nämnde i föregående afdelning ätt menniskan,
genom sina handlingar och försummelser, genom att
hän-gifva sig åt sina onda lustar, böjelser, drifter, kan bygga
åt sig en syndakropp. Sker detta, så blir synden så
införlifvad med hennes natur, att hon, snart sagdt, icke vill,
icke kan annat än synda d. v. s. utföra just det, hvaråt
hennes anlag äro riktade och hennes drifter syfta. Då
just detta sedan, gång på gång, tid efter annan utöfvas,
så blir det vana. — Att komma till en viss vana, är lätt
och sker så småningom, att man knappast märker det.
Början dertill göres af de fleste redan i barndomen, i
den åldern, då sinnet lättast tager intryck och är lätt
böjligt. Hvilka intryck man då emottagit, hvilka böjelser
och drifter man än har såsom ondska, omåttlighet, lättja,
allehanda lustar, så finnes det alltid sedan sällskap,
samtalskretsar, som skänka näring deråt. Att deltaga i
sådana sällskaper, oaktadt och om man vet följden, är att
nära och fostra det begär, som frambringar först synd,
men sedan ock brott. Och en begången synd, en
begången brottslig handling underlättar begåendet af en ny.
Första gången var det fasa och rysning, strid och känsla
af omöjlighet, jag kan icke, jag vill icke göra det; andra
gången var det ett svagt motstånd, som blef ännu svagare
genom minnet af den lätthet, med hvilken den utfördes,
och det behag, hvaraf den åtföljdes. Sedan är det
hvarken rysning eller motstånd eller betänklighet, utan det
vilda språnget utför en afgrund, på hvars brädd man förut
darrade.
Den vanan, till hvilken man en gång kommit,
tilltager af sig sjelf, utan hänseende till om den är god eller
ond, ty en hvar blifver helst vid det, hvari han kommit
i barndomen eller hvartill han sedan utbildat sig. Är nu
denna vana en syndig vana, som tagit sin boning i oss,
då är den en så farlig herskare, att vi genom den långa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
