Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Förslag om medlen till Lifstidsfånges förbättring, ingifvet till Generaldirektör G. F. Almqvist 1869
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227 MEDLEN TILL LIFSTIDSFANGES FÖRBÄTTRING.
Men skall fånge nödvändigt äfven efter erhållen nåd,
när han icke kan skaffa sig laga försvar, hållas under
uppsigt, inrätta då på lifstidsfängelset ett serskild kår,
bestående af alla sådana, som blifvit benådade, men icke
kunnat anskaffa laga försvar eller om hvilkas pålitlighet
man ännu kan vara oviss. Ty jag anser ingen
lifstids-fånge böra frigifvas, förrän man har den sannolikaste
öfvertygelse om hans förbättring; men när denna visshet
vore gifven, anser jag, att hvarken brottets beskaffenhet
eller tiden, hvarunder han varit fånge, eller ens skedda
bestraffningar i fängelset borde kunna lägga hinder i
vägen för hans försättande i frihet.
Följdes sådana principer, skulle med all visshet först
och främst icke så många benådade lifstidsfångar åter
falla och sändas tillbaka till lifstidsfängelset, och sedan
skulle fånge mer allvarligt bemöda sig om sin
förbättring. Nu får man så ofta höra honom klaga: «hvad har
jag att hoppas? Mitt brott är sådant att, äfven om jag
kunde förhålla mig som en engel, nåd icke kan erhållas
förrän efter 18 à 20 års fängelse; hade jag trott att jag
skulle så länge dväljas inom fängelsemurarne, så hade
jag beröfvat mig lifvet vid dess början.» Hvem kan
undra på att denna tanke nedslår hans mod och att han,
då han ser de sämre och kanske sämsta karaktärerna
benådas, men hans egen nådeansökan gång på gång
blifva afslagen, ehuru både direktör och själasörjare på
det varmaste förordat den, fattar hat och bitterhet icke
blott till den, som utöfvar benådningsrätten, till dem som
i aflägsnare måtto af honom anses kunna utöfva något
inflytande hos konungen till hans benådning, såsom
fångvårdsstyrelse, direktör och själasörjare, utan ock på
samhället sjelf. Han icke blott tänker, utan säger rent ut:
«När man icke öfvar rättvisa mot mig utan öfverträder
lagens bud, är jag väl heller icke skyldig lyda lagen.
Själasörjaren, som lyckats vinna fånges förtroende, får
ofta höra sådant tal och kommer dervid i en pinsam
belägenhet. A ena sidan måste han i sitt inre stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
