Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett samhällets olycksbarn, en lifsbild af C. O. Andersson, hvilken afrättades i Landskrona den 6 mars 1872
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 2 ETT SAMHÄLLETS OLYCKSBARN.
brefvet enligt min underskrift, men inlägg det i kuvert
till Red. af Tidskrift för Hemmet, Clara Strandgata, 2, A.
Med utmärkt högaktning,
S—ier—»
Med synnerlig rörelse och deltagande genomläste jag
förestående bref, som tycktes mig vara skrifvet af
fruntimmershand. För mitt minne framstod den olycklige
Andersson, den vänskap och tillgifvenhet han visat mig,
det förtroende han ådagalagt för mig från den första
stund, han såg mig. Hans stora fel framstodo ock
för mig i hela dess storhet; hans okufveliga sinne,
hans hämndbegär och hat påminde mig om hvilken
förfärlig menniska han var, när han lät desse känslor
herska; ty då skydde han icke ens att taga dens lif, som
råkat misshaga eller förfördela honom, äfven om detta
bestod i något så obetydligt, som ett förfluget ord. Jag
kände honom bättre än någon annan menniska, ty mig
hade han låtit blicka in i sin själs innersta gömmor —
och jag visste hvad han skulle kunna göra, om han
fann sig sårad af någon eller trodde sig orättvist
behandlas. — Skulle jag kunna bedja om hans lif under sådana
omständigheter?- Skulle icke ett stort ansvar hvila på
mig, om han, benådad, toge ännu en menniskas lif?
Skulle icke hans medfångar af hans benådning kunna
draga den slutsatsen, att äfven de, utan fara att mista
lifvet, skulle kunna rödja ur vägen en misshaglig person
bland fängelsets tjenstemän och bevakningspersonal!
Allt detta och många andra tankar, som talade mot
en nådeansökan, genomkorsade mitt hufvud; och
förståndet talade högt mot den olyckliges benådning. Men högre
än allt detta talade de ord, som den högsinnade
bref-skrifvarinnan yttrat: Ȁfven hos den djupast fallne finnes
en gnista af det gudomliga, om man blott förmår
uppleta den»; och skulle icke denna gnista kunna väckas
till lif och utbildas till trons brinnande låga? «Ni, ordets
tjenare, den högsta kärlekens tolk, fångens själasörjare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
