Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sade: ”icke denna vägen, min herre! Var så god
och följ edert sällskap!” Parlamentering med en fransk
polisman är, fastän han alltid visar den största
artighet, dock lika onyttig som en underhandling med
döden: man måste slutligen tiga och lyda.
”Dödens bild är sömnen”, och när mina vänner
kommo hem, så kröpo de till sängs vid klockan tre
på eftermiddagen. De hade icke sofvit mycket den
föregående natten, och de hade trafvat vida omkring
under denna dagen. Jag förmantes att vara så tyst
som möjligt och väcka dem klockan sex, om det lät
sig göra, och snart befann jag mig uti en katakomb
fyra trappor upp bland snarkande hufvudskallar och
framskymtande ben, i skön ordning radade kring salens
väggar. Döden vänder upp och ned på all
rangskillnad, och sömnen härmar döden: de höga tenorerna
snarkade djupt nere i stora oktaven och basarna
gnisslade trestruket c.
Vi bodde i en kasern, som jag förut har sagt,
hvilken rymde omkring tre tusende gäster, och omkring
oss och öfver oss och under oss lefde ifrån morgon till
qvällen ett musikaliskt-helvetiskt oväsen, som kunde
varit i stånd att väcka Haydn, Mozart och Beethoven
ur deras grafvar. Det var icke nog med sångens
söner och Les enfants de la Belgique, utan der voro
inqvarterade väl femtio fanfares eller messingspröfvande
musikcorpser, som hvar enda morgon väckte oss med
femtio olika melodier. Ty det var i Paris icke allenast
täflan med sång, utan också med musik, och
musik var här detsamma som messing. Hotellet var,
utom ett hälft tjog osynliga danskar, upptaget af ett
hälft hundrade schweizare och resten belgier. Belgiska
sångame voro af godt skrot och korn, men deras
horntutande kamrater kunde vi icke låta bli att kalla för
”blåsbälgame”, en qvickhet, för hvilken vi kunna
kreditera ett både ungt och qvickt ingenium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
