Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mag vet ett land”, och med strupar och händer gåfvo
åhörame sin förtjusning tillkänna.
En stund derefter tillkännagaf en fanfar en ny
talare, och på tribunen uppträdde doktor Wieselgren,
äfven medlem af komitén och, såsom den yngste och
verksammaste, möjligen också den, som dragit tyngsta
bördan. Talaren böljade med en ursäkt, derför att han,
ehuru ung, uppträdde såsom tolk for de känslor, som
lifvade alla, men en äldre man hade nyss talat, och
festen hade en stor del af sin betydelse deri, att
ungdomens entusiasm blandades med ålderns mogenhet.
Endast två officiella skålar kunde här komma i fråga,
och efter den för de segrande sångarne återstod endast
den for den man, som ledt dem till seger. Det hette
visserligen, att ”anföraren ensam vinner icke slaget”,
men ej heller de djupa lederna vinna det, den förre
fordras att ordna de senare. Skålen gällde derför doktor
Arpi, och en liflig känsla och ett godmodigt skämt
förenade sig att göra motiveringen angenäm, men vid
talets slut visade hurrabasarne, att det icke var något
skämt med deras känsla. Stockholms-chören sjöng:
”Dåne liksom åskan, bröder”, och lyckades äfven den
att vinna ett bifall åt sina prestationer.
Imellertid hade det blifvit mörkt. Ur gräset, från
blommor och träd utsprungo gaslågor. Längs hela
värdshusbyggnadens tak var en rik eklärering anbragt.
På begge flyglame täflade solar af kalkljus med den
milda septembermånen, och om alla hr Gundbergs ljus
ej kunde mäta sig med denna ”himlens dank”, voro de
derför ej i sin art mindre lysande.
Doktor Arpi uppträdde derpå under nästan ändlöst
jubel på talarestolen och framsade ett konstlöst tack,
och Upsala-chören sjöng och sjöng om igen Kjerulfs
”Brudefærden i Hardanger”, och de andra lyssnade så
andlöst, att man väl förstod, att till och med
fransmännen kunnat tiga under dessa toner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
