Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Vill du icke hafva godheten att stanna
ännu ett ögonblick,” svarade Phoebus, ”och höra
en poetisk improvisation öfver Proserpinas
rörande historia?”
Men Ceres skakade på hufvudet och
aflägs-nade sig utan att säga ett ord.
Phoebus, hvilken, som jag berättade för eder,
var ett poetiskt snille, började genast att
författa en ode öfver den stackars modrens smärta
och, om vi skola dömma efter den känsla, som
var uttryckt i detta hänförande skaldestycke,
måste han säkerligen vara begåfvad med det
kärleksrikaste hjerta. Men när en skald
vänjer sig vid att stämma sitt hjertas strängar
för att locka harmoniska toner af sin lyra, kan
han låta dem darra så mycket som det behagar
honom, utan att derföre sjelf känna den minsta
sinnesrörelse. Under det Phoebus föredrog sin
melodi, som bar prägeln af en så djup sorg,
förblef han derföre också sjelf likaså lugn och
glad som de strålar, hvilka omgåfvo honom.
Ceres, den stackars modren, hade ändtligen
upptäckt, hvad som vederfarits hennes dotter,
emellertid bragte denna upptäckt henne icke
någon tröst i hennes olycka. Tvärtom trängde
förtviflan djupare in i hennes själ. Hade
Pro-serpina ännu varit qvar på jorden, så skulle
ändå icke hvarje hopp om att återförenas med
henne varit försvunnet. Men det stackars
barnet kunde aldrig vänta att se sin fångenskap
upphöra, då hon var inspärrad i jordens
medelpunkt hos en mörkrets konung, hvars
jernpor-Grekitka Sägner- ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
