Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Ungt blod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bröst. Denna segnade ned på marken, och vapnet föll ur
hans hand. En krithvit blekhet spred sig öfver hans
mörka drag. Han slöt ögonen och svimmade.
Stjernstråhle betraktade honom under tystnad.
Stridens upphetsning hade lagt sig, men han flämtade häftigt,
och han kände, hur hvarje nerv ryckte och darrade af
ifver. Han trodde, att Silva var död. Han hade aldrig
förut dödat någon människa, men han kände ingen ånger. En
egendomlig känsla af likgiltigt lugn bredde sig öfver
honom.
— Antingen han eller du själf, hviskade han, i det
han tog upp sin näsduk och omsorgsfullt aftorkade blodet
från klingan. Därpå slet han af sig sina spetsmanchetter
och tryckte dem öfver sitt blödande sår, löste sedan sitt
skärp och virade det hårdt om armen.
Än en gång kastade han en blick på sin slagne fiende.
Så ryckte han på axlarna, steg försigtigt i sadeln och red
bort.
Det började skymma. Solen hade för en stund sedan
gått ned, men juninatten hade varit tillräckligt ljus för att
se att slåss. Nu skockade sig moln vid horisonten. Dystra,
svarta, hotande bredde de sig öfver himlahvalfvet, och det blef
mörkt i skogen. Åskan begynte mullra på afstånd. Och nu
kom regnet; först en och en droppe, så flere. En blixt
flammade till. Så följde en dånande åskskräll och regnet
öste ned.
Men genomvåt och sårad red unge Carl Stjernstråhle
vid åskdunder och blixtar genom mörka skogen på väg
till svenska hären och flottan vid Elfsnabben.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
