Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. »Slut leden! Hugg in!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söt malvasir... Du har väl sådan, annars...
Blitzdonnerhölle Kreutz Pappenheim! ska jag icke steka ditt välgodda
svinister i din egen spis.
Tavernaren fyllde en pokal med dunkelrod malvasir
och räckte den under en bugning till Stjernstråhle.
— Dank, Rittmeister! skrek Stjernstråhle. När jag blir
lika gammal som ni och har lika många papistdjäflars
lif på mitt samvete, kan jag nog också dricka mina tio
stånkor.
— Tyst, pojke, och haf respekt för det ädla k
rigsmanskåpet!
Och ryttmästare-benranglet satte kruset till sm vida
mun och tömde det i ett drag.
Ryttmästar Claus Hesekiel von Drake var af en gammal
pommersk slägt, som under högsalig kuug Johan III
invandrat till Sverige. Fadern var en svensk kapten men modern
var tyska, och redan från sina första år hade lille Hesekiel
fått lära sig tyskan som sitt modersmål. Nu visste han
icke, antingen han var svensk eller tysk. Egentligen hade
han knappast något fädernesland, han slogs lika bra under
den ene fältherren som under den andre, och med nagra
religiösa skrupler bekymrade han sig ej. Han var en a
ventyrare och lyckoriddare, en slagskämpe, som slogs tor
nöjet att få slåss och gaf tusan i den goda saken. Nu
hade han kommit att tjäna i svenska hären, och dar
stannade han. Gustaf Adolf tyckte han om, och svenskarne,
ansåg han, fäktade tappert och väldeliga.
Han var ovanligt lång, nära sju fot, och alldeles
häpnadsväckande mager. Sannerligen gjorde han icke ska
för namnet: »Bemänglet», hvartill kamraterna dopt honom.
En lång spetsig kroknäsa hängde ned öfver ett par
grasprängda, sirligt svängda knäfvelborrar, och det långa,
buckliga pipskägget räckte honom ned på brostet.
Flintskalig var han, men en tunn krans af hår prydde
tinningarna och nacken.
Ständigt klädd i en gul kyllertröja och höga kragstoflar,
som han knappast tog af sig en gång i veckan, gick han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
