Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. »Häng bofven!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 52 —
de sig i plågor. Solskenet strömmade ljufligt in genom de
konstrikt målade kyrkofönstren och silade sina strålar
till ett praktfullt knippe i dammet. Men ingen allvarlig
prest stod på predikstolen och lät sina ord klinga ut i det
vida rummet. Psalmer hördes nog; men de kommo, den
ena olika den andra, från brutna röster, som under kva-
lens ångest sakta sjöngo dem till tröst. Och från döendes
läppar hördes enkla trohjärtade böner mumlas i hvarje
vrå. Och gång på gång genomskars rummet af ett half-
kväft, rosslande skri från någon stackars sönderhuggen
soldat, på hvilken fältskären lät sågen knastra mot hans
skadade benpipor. Men mången bet hårdt ihop munnen,
och uthärdade tyst med brinnande hjärna och vidöppna
ögon de kval som en nutida läkekonst kunnat bespara honom.
Det högra låret var genomborradt på Stjernstråhle,
Pikspetsen hade icke knäckt benet, endast snuddat vid det-
samma. Benpipan värkte som doppad i eld, och för hvarje
gång läkaren for med sina fingrar däröfver var han nära
att skrika till. Men han behärskade sig, och förbandet an-
lades utan att smärtorna kunnat afpressa honom’en klagan.
Men sä fort behandlingen var öfver, lade han sig med af
kallsvett drypande panna tillbaka på bädden.
— Ar det här han ligger? hördes plötsligt vid dörren
en klangfull, välbekant stämma, som kom de sårade att
lyfta på hufvudena.
— Ja, ers majestät; svarade en annan röst, i hvilken
Stjernstråhle igenkände Nils Brahes.
Kungen gick långsamt fram på kyrkans stengolf. At
alla håll blickade han sig omkring, och då han såg allt
detta elände, som kriget alstrade, och som kanske kunnat
undvikas, om han sjelf varit försigtigare, blef hans öga
bekymradt. Här lågo nu friska, starka män, hos livilka
blodet dagen förut strömmat muntert i ådrorna, och livilkas
blickar lyst af lefnadslust, utmattade, bleka, sönderskurna,
med matta ögon och rosslande bröst1 Hur många goda
armar, som kunde gjort nytta vid plog och hyfvel, hade
icke här fallit maktlösa ned! Hur många knän, på hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
