Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 126 -
brännhet gom på den ruttna halmbädden för att filosofera
och afvakta ett gynsamt tillfälle till flykt. Han kände
sig stel i lemmarne efter natten, tillbringad i det fuktiga,
kalla hålet.
— Det här duger icke. Vid satanas och alla hans
underdjäflar, jag blir sjuk i denna stinkande grafl
Han sprang upp igen och började i ursinnig fart gå
fram och tillbaka, spännde remmen hårdare kring lifvet,
slog med armarne för att hålla sig varm, medan ögat brann
i feber och frossbrytningar skakade hans magra kropp.
Eftermiddagen svann, men ingen kom. Bemänglet
var nära att förtvifla.
— Kanske ingen usling tittar till mig, förrän jag skall
föras upp att torteras. Men innan jag underkastar mig
något sådant till hämndlysten glädje för Gyllingkorn och
hans kvinnor, vill jag än en gång slå ett slag för mig
själf och Sveriges ära. En pamp och pistoler griper jag
från närmaste soldat. I strid vill jag dö; icke som en katt,
dränkt i en säck. Och det vore väl djäfvulen, om icke
jag, innan mitt banesår når mig, skall kunna knäcka åt-
skilliga af deras skallar. Och kanske äfven finna vägen
till monsieur Gyllingkorns hjärta. Det vore rätt åt den
hunden.
Hela eftermiddagen gick Bemänglet fram och tillbaka.
Det var så lågt i taket, att han knappast kunde gå rak.
Gång på gång höjde han sina armar i våldsam harm. Och
ingenting att göral Och ingenting att göra! Man förgås
ju i detta förbannade hål! Hällre kämpade jag ensam mot
femtio af Pappenheims kroater än jag går här sysslolös som
en dåre i sin cell. Då känner man, att man lefver. Då
brusar blodet i ens ådror och lifsfröjden strålar om ens
panna. Då är strid och brak, då är rassel och dån, hä-
starne frusta, huggvärjorna hvina, då mätas krafterna, då
spännas nerverna och ögat flammär i ljungeldens glans.
Om sårad, om död, gör detsamma; blott det sker i strids-
tumultet och icke som en krämare i sin sotsäng, eller en
brottsling på sträckbänken till åtlöje och skam för gudar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
