Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. En natt i maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 217 —
Men en tre, fyra stycken, som voro för lata att gå och
för öfrigt halfrusiga, lade sig åter ned på marken för att
sofva i den ljumma vårnatten.
Hjelm ryckte på axlarna och gick bort till lavetten.
— Ja, drängar äro drängar, mumlade han. Det vore
sannerligen rätt åt de lata svinen om de allesamman finge
springa öfver klingan... Men nu får jag väl vaka en-
sam då.
Det hade blifvit morgon, en morgon i doftande maj.
Gryningens första purpurklara strimma lyste i öster. Den
steg, vidgade sig, brann till en glans, som tycktes komma
som ett återsken från himmelens skönaste sal. Den smyc-
kade sig med guld och orange, med blekgrönt och violett,
med alla regnbågens skimrande färger, och då solen gick
upp och markens blomster öppnade sina kalkar, och alla
luftens fåglar vaknade, blef den till ett strålande jubel, en
hymn till lifvet, som fyllde himmel och jord med sin mäk-
tiga klang.
Länge satt Hjelm och betraktade det underbara skåde-
spelet. Luften var så genomskinligt tunn, så dallrande
klar, att han tyckte sig kunna se hur långt som hälst. Trak-
ten låg för honom som en vacker tafla, hvilken öppnade
sig till ett oändligt perspektiv. Under sig hade han Elbe-
fioden, hvilkens vatten i morgonbelysningen fått en silfver-
grå färg, och framför honom bredde sig Pappenheims lä-
ger med sina tältrader, skansar, kanoner, fanor. Men bortom
detta sträckte sig den grönskande jord med slätter, kullar,
skogar, floder, härjad visserligen med ännu rykande ruiner
efter borgar och kyrkor men likväl så jungfruligt skön i
sin aldrig domnande lifskraft, hvilken icke ens det grym-
maste krig kunnat tillintetgöra. Och bakom honom reste
sig det stolta Magdeburg med hus vid hus i ett virrvarr
af gator med sina torg, parker, palats, kyrkor, och öfver
detta haf af tak höjde den väldiga domkyrkan sina tvänne
torn mot skyn liksom för att anropa den evige om skydd
och hjälp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
