Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 251 —
nade åter. Hennes älskade skulle nog vända tillbaka. Han
kunde icke öfvergifva henne!
Försänkt i bön ville bon ligga här och vänta, till dess
bon hörde sitt namn ropas af hans kära stämma.
Men dagen svann, och det blef afton. Ännu väntade
hon, men i kvalfull oro, medan tårarne runno, och snyft-
ningarne skakade hennes bröst. Kommer han då icke?
Kommer han då icke? Har han då helt och hållet öfver-
gifvit mig? Kan han då verkligen ha glömt sin Gretchen,
sin älskade, sin lilla dufva, sin fagraste blomma, sin sol,
sitt lif, sin lycka, som han förr kallade mig? suckade hon.
Och aftonen gick, och det blef natt. Som i en dröm
hörde hon brandens dån, stridsbullret och segerropen. Men
hon tänkte ej därpå. Hon längtade och hviskade: min äl-
skade, hvarför kommer du icke? medan tårarne runno och
hon sakta vaggade på hufvudet.
Men ingen Hjelm kom.
Och då det blef midnatt, steg Gretchen upp. Nu hade
förtviflan helt gripit hennes själ. Intet hopp fanns. Han
ville icke se henne mera! Han, hennes älskade, hennes lifs
dröm, hade öfvergifvit henne — och därför ville hon dö.
Hon reste sig upp och gick ut i staden. I den dunkla
natten lyste lågorna hemskt mot himmelen och förvandlade
mörkret till ljusan dag, en dag i helvetet.
Gretchen såg intet. Genom de smalaste gränderna i
utkanten af staden irrade hon ned till flodstranden, där
hon gick ut på en brygga.
Vattnet porlade svagt för nattbrisen. Det såg så mjukt,
så rent, så vänligt ut: en skön graf för en ung flicka. Medan
hon stod och skådade ned i djupet, hörde hon en röst
bakom sig. Den lät som sång. Hon vände sig om och såg
en skugga röra sig på vallen, som sträckte sig ned till flo
den. Rösten klingade svag som en aflägsen hviskning.
Hon lyssnade:
___Och har jag icke sagt eder: Saliga äro de ren-
hjärtade? . . .
Så dog rösten bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
