Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Trosskärran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 415 —
— Nej, jag menar icke så. . . Fäste du dig ej vid nå-
gon särskild händelse under stormningen?
Hjelm riktade sina blickar på kamraten. Stjernstråhle
ryckte till och det kom en varmare glans i hans ögon.
— Något särskildtl ... Jo, nu mins jag .. . Ah, det var
en skön död! En härlig död för sitt fosterland! Man kan
icke önska sig någon stoltare.
— Nå?
— Det var vid början af andra anfallet. Vi hade
just hunnit ordna leden och skulle storma an mot en skans,
som låg på en femtio steg framför oss, högre än de an-
dra. Den var så mycket svårare att intaga, som fienden
nu fått tid på sig och riktade den ena muskötsalvan efter
den andra mot oss.
Samtidigt rusade en annan afdelning af fienden mot
den tropp, öfver hvilken jag förde befälet. Vi togo emot
dem, så godt vi kunde, men fullt upp hade vi att göra,
så att jag icke fick tillfälle att tänka på den andra troppen.
Emellertid vände jag mig om ett ögonblick och då såg
jag, att deras löjtnant stupat.
— De komma ingen vart. De bli öfvermannade, tänkte
jag för mig själf, men kunde omöjligt hjälpa dem.
En ung fänrik, knappt tjugu år gammal, hade öfver-
tagit befälet och kommenderade: framåt! i det han med
värjan pekade mot höjden.
Soldaterna tvekade. Och då äfven standarbäraren blef
skjuten — ty det var den tropp till hvilken han hörde —
och regementets duk sjönk till marken, var det nära att
manskapet fällt modet och begifvit sig på flykten.
Då såg jag något: standaret hade knappast nått jor-
den, förrän den unge fänriken rusade fram, grep det med
två händer, höjde det högt, så att brigadens välbekanta
gula duk stolt fick fladdra ut och störtade sig med ett:
Följ mig gossar! ensam mot fienden.
Han stannade ej, förrän han nått skansens höjd där
han stödde sig mot en påle, i det han med ena armen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
