Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Trosskärran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427 —
Vackra, feta, rödkindade män i splitter nya, granna uni.
former och försedda med stora välfödda hästar. Men jag
tviflar pä, att de kunna slåss, och att vi få stor hjälp utaf
dem . .. Tacka vet jag då våra svenskar och finnar. Magra
och seniga äro de, dräkterna slitna och temligen smutsiga,
hästarne småväxta och ruggiga — men gäller det, då få
allt Tillys och Pappenheims stålklädda soldater bita i gräset.
— Vid den dånande Tor, öfverstel Ni talar som en
Gud, brummade Bemänglet.
— De männen äro värda allt beröm, de kunna få,
svarade Brahe. Det är samma folk, som segrande tågat
hela Östersjön omkring, drifvit ryssen långt in i Sarmatiens
ödemarker, klämt till polacken och i Preussen, Pommern
och Brandenburg jagat österrikarne på flykten.
Nils Brahe var alldeles hänförd. Det blef han alltid,
när talet gällde de svenska soldaterna. Han hade glömt,
hvem som red vid hans sida och gick på och braverade.
Bemänglet afbröt honom.
— Men för fanen, öfverste, allt det där har jag ju
varit med om. Och jag känner till våra gossar lika bra
som ni själf.
— Ja visst! log Brahe. Jag glömde att jag hade den
rykbare långe ryttmästaren vid min sida. Innan jag fick
skägg, hade ni nog fått många ärr och klufvit många
skallar, som löjtnant vid smålänningarne.
— Åtskilliga, brummade Bemänglet.
Hären hade snart blifvit uppställd i slagordning. I
två långa linier, den ena bakom den andra, sträckte sig
regementen och skvadroner med fladdrande fanor och stan-
dar. Framför hvarje höllo öfverstarne med dragna värjor.
Och bakom dem stodo musketerarne och pikenerarne skuldra
vid skuldra och sutto ryttarne häst vid häst. Allra främst
voro artilleriets fältstycken placerade och framför dem satt
den unge, endast tjugufyraårige chefen, Lennart Torsten-
son till häst.
Dånande hurrarop höres bort från höga flygeln. De
växa, tilltaga i styrka, och rulla som en lavin utefter leden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
