Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. »Vatten! Vatten!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stridsbuller och brak, larm och skrik, jämmerrop och svordomar
och han fann sig i spetsen för sitt kompani, ursinnigt
kämpande mot en öfvermäktig kejserlig hop. Från alla håll
sköto röda blixtar fram. Skotten knallade utan uppehåll.
Pikarne glänste. Pamphuggen hveno mot hjälmar och
bröstharnesk. Dammet torkade struparne. Han mindes, att
han och hans män blefvo tillbakaträngda öfver ett dike,
bakom hvilket de fattade posto.
— Men icke blef jag sårad då, icke sedan häller . . .
några skråmor blott. Men hvarför ligger jag då här och
kan icke röra mig? Och hvarför känns mitt hufvud så tungt
och värker så förfärligt?
Han suckade djupt.
— Hvad är det för besynnerliga ljud, som jag hör?
tänkte kapten Lars. Det måste vara någon sårad, som
ligger här bredvid mig, fast jag ej kan se honom. Kanske
någon med sönderskjutna ben, en kula i magen eller ett
pikstygn i bröstet. Men det hörs så besynnerligt nära
mig . . . Och jag kan icke se någon . . . Store Gud! Det är
ju jag själf som suckar! . . .
Kapten Lars kände en isande kallsvett på sin panna,
slöt ögonen och förlorade medvetandet.
När han vaknade grydde dagen. Den första
gyllenkantade purpurstrimman glödde på himmelen.
Morgonvinden kom. Buskar och träd började röra sig och
fåglarne stämde upp sitt kvittrande jubel.
Kapten Lars såg, att han låg i brynet af en skogsdunge,
som kantade slätten. Han kände en förfärlig svidande
hunger och törsten hade torkat hop hans strupe.
Genom några grenar kunde han se slätten ligga
utbredd framför sig. Den låg där med sina vågiga kullar
och ruiner efter byar och kyrkor, från hvilka rök ännu
steg upp. Närmast skogsbrynet såg han lik efter stupade
soldater. I alla möjliga ställningar lågo de kastade,
somliga på rygg med krökta knän och armbågarne
borrade i marken, medan deras kallnade händer ännu
tycktes slita i gräset. Andra hade rullat ihop sig som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
