Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. »Vatten! Vatten!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 —
— Du! Du! utbrast Clärchen häpen. Du ser ju ut
som om du blifvit uppgräfd ur grafven.
— Kanske det! Men nu behöfver jag vatten för att få
litet lif i mig. Skaffa oss vatten är du snäll.
Och Clärchen skyndade bort. Hon visste en källa i
närheten, där det fanns friskt och godt vatten. Under vä-
gen plockade hon upp två hjälmar, som hon tog med sig.
Till randen fyllde hon hjälmarne med kallt vatten och
bar dem försiktigt, så att ingenting skulle spillas ut, till de
båda sårade hjältarne.
Bemänglet fick en, kapten Lars en. Och båda satte
dem på en gång till munnen och drucko som kalfvar dricka
mjölk. Clärchen hjälpte kapten Lars.
För hvarje klunk, som rann ned för deras förtorkade
strupar, kände de hur lifvet återvände och blodet började
pulsera. Nog är solen skön, och luften skön och skogen skön,
men vatten . . . friskt, kallt vatteu — något härligare finns
icke på denna jorden, tyckte de.
Kapten Lars tömde sin i botten, men då Bemänglet
druckit något mer än hälften, hällde han ut resten öfver
sin heta panna.
— Så skulle du gjort också, kapten Lars. Det kunde
ditt hufvud just behöfva. Men Clärchen går nog efter två
pokaler till.
Och Clärchen gick och kom åter. Och kapten Lars
drack och blef sköljd på sitt feberheta hufvud och kände
sig som i paradiset eller, kanske rättare, skärselden.
Än en gång måste Clärchen springa efter vatten. Ty
kapten Lars var som en torkad svamp. Han bara drack
och drack; och till sist kunde man riktigt se, huru hans
lilla runda mage höjde sig och svällde ut af glädje öfver
att efter så många dagars fasta få något att fylla sig med,
om också bara det förut så föraktade vattnet. Men det
var gudadrycken nu.
— Hör du, Clärchen, hur kommer det sig, att du be-
finner dig här och icke följt med hären, frågade Benranglet
efter en stund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
