Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. »Smäll på de spanska hundarne!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 487 —
intogs. Det gamla Erfurt, där Luther en gång studerat,
öppnade sina portar. Würzburg stormades och med er-
öfringen af slottet föll ett omätligt byte i svenskarnes hän-
der: guld, vapen, kanoner och ammunition, spannmål och de
yppersta viner. Och de svenska soldaterna, som under de
lifiändska och polska fälttågen ofta måst stilla sin hunger
med mögligt bröd och släcka sin törst med grumligt vatten
och hvilkas slitna, trasiga dräkter dåligt utestängde kölden,
tyckte sig vara i paradiset. I stormhatten lagade de sin
kallskål och lade hvitt mjukt hvetebröd i den. Och de dammiga,
torftiga dräkterna, som Tillys öfvermodiga soldater så ofta
pekat finger åt, ersattes af nya, präktiga.
Allt längre mot söder gick tåget. Och en gråkall ef-
termiddag i början af december stod svenska hären vid
stranden af Rhen och ryttarne kunde för första gången
vattna sina hästar i den mångbesjungna flodens böljor.
Midt emot på västra stranden hade fienden vid den
lilla staden Oppenheim uppfört en skans för att hindra
svenskarnes öfvergång. Det var en stark afdelning span-
jorer. Och här, i hjärtat af Europa, vid stränderna af en
bred flod, möttes för första gången två folk, hvilkas länder
lågo i de yttersta ändarne af världsdelen.
Medan kulorna från det midt öfver floden liggande
fästet sopade stranden, slogo svenskarne läger under det att
Torstenson med artilleriet besvarade elden. Förhuggningar
gjordes, skansar uppkastades och man sökte så godt som
möjligt skydda sig. Men klent var det, och på mången
tapper man tog en kanonkula bort hufvudet, kanske just när
han som bäst skulle föra den rykande soppskålen till munnen.
Åtföljd af Baner och Nils Brahe red kungen, obekym-
rad om kulorna, utefter stranden för att undersöka bästa
stället för en öfvergång.
Han hade i sin ifver ridit ett stycke framför de andra,
då en kanonkula kom susande, träffade hästen och kastade
honom jämte kungen till marken, båda öfverhöljda af
mull och blod.
Förskräckta skyndade Brahe och Banér dit, troende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
