Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Den fattige skrifvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 560 —
rodnad på sina lena kinder gick zigenerskan fram till
Niklas stol.
Denne drog henne ned på sitt knä, slog armen om
hennes lif och kysste henne midt på munnen under de
andras dånande skrattsalfvor. Men den stackars fänriken
bet sig i läppen och kände svartsjukans demoner rasa i sitt
bröst. Han tömde glas på glas för att trösta sig öfver sin
trolösa flicka. Zuleima såg icke en gång åt honom. Hon
hade endast öga för morgonens hjälte, ung Niklas skrif-
vare, hvilkens lockiga hår hon smekte med sin grofva, lilla
hand.
Hela dagen fortfor festen under ständigt tillströmmande
af studenter och glädjeflickor. Frampå eftermiddagen vräktes
borden och stolarne undan, kulörta papperslyktor fästes i
taket, spelmän efterskickades, dörrarne öppnades till an-
gränsande rum och en hejdundrande bal tog sin början.
Äfven Bemänglet var uppe och skuttade. Han hade
fått tag i en tjock matrona, med hvilken han snurrade om
i ursinnig fart. Men vid en svängning råkade han trassla
in sporrarne i skönhetens kjolar. Med en väldig skräll föll
hans magra lekamen till golfvet dragande matronan med
sig i fallet. Och öfver hans långa ben och den feta skön-
heten ramlade nu hoptals med studenter och flickor. Allt
var i en enda röra. Strumpklädda ben, fladdrande kjolar,
armar, ryttarstöflar hvirflade i luften. Skrik och skratt,
ångestrop och eder ljödo om hvarandra. Det var ett kaos
och ett skrän som på världens sista dag. Och en lång
stund dröjde det, innan hvar och en hann plocka till sig sina
lemmar och ordna sina klädesplagg. Men innan dess hade
mången ungmö blifvit nupen i vadorna och kittlad på
smalbenen. Men hvad gjorde väl detl Flickorna skrattade
blott och studenterna sågo ännu kärare ut.
Ändtligen reste sig Bemänglet, som låg underst, med
den påföljd att alla, som befunno sig öfver honom, och re-
dan till hälften rest sig, ånyo ramlade öfver ända och med
en duns trillade i golfvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
