Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Slottet i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 670
— Ja visst. I skogen äro de. Efter de hundarneî
Och få vi tag i dem, ska vi flå dem, bränna dem, hacka
dem i småbitar, vrålade bondbopen.
Strax därefter hördes kavalkaden dåna öfver bron. Ef-
ter en stund stack Benranglet upp hufvudet.
— Bönderna äro borta. Försvunna i skogen. Nu
gäller det att begagna tiden, innan de komma tillbaka
med långa näsor. Hinna vi blott uppnå skogen dessför-
förinnan, tror jag vi kunna anse oss räddade.
De satte sig åter upp på hästarne och redo så fort
dessa förmådde springa tillbaka öfver slätten. Dungarne
vid flodstranden skyddade dem något för upptäckt. De
voro likväl oroliga och vände sig flera gånger om för att
se om bönderna voro efter dem. Men inga syntes till.
Inkomna uti skogen slogo de genast in på en stig. De
insågo, att de voro säkrare där än på landsvägen.
Så redo de hela dagen, icke vetande hvart vägen bar,
endast att den gick åt öster, åt Augsburg. Men hur nära
eller aflägset de voro därifrån, därom hade hvarken Ben-
ranglet eller Hjelm en aning.
På eftermiddagen rastade de ett tag för att söka till-
fredsställa sin hunger. Någon bondsstuga vågade de ej
uppsöka; de voro ju i fiendeland och bönderna hatade
svenskarne. Det hade varit att springa rakt i fällan.
Liksom på morgonen letade de upp söta rötter och
knoppar, men hur mycket de än proppade i sig, magarne
skreko lika erbarmligt ändå.
— Därvid är intet annat att göra än att spänna till lif-
remmen ännu några hål. Ett satans land det här’, där man
icke ens kan få så mycket som en usel matbit1 Så snart
det blir mörkt smyger jag mig, vid min faders hedervärda
minne, fram till en stuga och stjäl. Något måste man ha
i skrofvet, brummade Benranglet.
De stego åter till häst och redo vidare.
Hela dagen gick färden. Ett par gånger, då de passe-
rade förbi en höjd, redo de dit upp, en af dem klättrade
upp i ett träd för att söka ta en öfverblick öfver trakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
