Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Stenen i muren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
funnit. Jag var förtviflad, och höll på att lägga mig ned,
borra in hufvudet och gråta.
Men åter reste sig min energi. Skulle jag också arbeta
hela natten, ville jag icke ge taptl På något sätt måste jag
försöka att komma ut.
Åter började krypandet. Samma resultat. Intet hål
tillräckligt stort att komma igenom.
Jag famlade på stenarne, ryckte i dem, stötte på dem.
De stodo fasta, likgiltiga för alla mina ansträngningar.
Jag var nära att skrika af raseri, att slita håret af mig,
då min uppmärksamhet fängslades af en sten, vid hvilkens
ena sida en lång smal strimma lyste.
Jag försökte rubba den ur sitt läge. Omöjligt ! Då slog
mig en annan tanke: Kanske om jag kunde bortskaffa jor-
den under den, jag kunde flytta på den något.
Och vid denna tanke betogs mitt hjärta åter af hopp,
och jag började ifrigt söka efter någonting att gräfva med.
Efter mycket letande var jag nog lycklig att hitta en
spetsig flintsten, som utmärkt tycktes lämpa sig för detta
ändamål.
Jag kröp bort till stenen i muren och började ifrigt,
fastän mycket tyst och försiktigt, bortskaffa jorden under
densamma.
Det var ett hårdt arbete. Min spetsiga flintsten var
liten och kunde icke gräfva undan mycket jord i taget.
Intet buller fick jag göra och i mörkret stötte jag händerna
mot murstenens skarpa kanter, skrapade sönder skinnet,
bröt af naglarne; men lika oförtrutet arbetade jag ändå.
Svetten lackade från min panna, bröstet flämtade och,
jag kände mig trött intill döden; men faran och hoppet att
undkomma stålsatte mina nerver och höll mig uppe.
Under hela tiden hörde jag tärningarnes rassel, Eber-
hards och de två andras råa skratt och vinets klunkande.
Vid ett tillfälle blef jag så förskräckt, att jag skynd-
samt förflyttade mig från muren till filtarne, på hvilka jag
lade mig och låtsades sofva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
