Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Stenen i muren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 752 —
— Nej, i ett träd skulle hon ieke hunnit klättra upp...
Tyst! Jag hörde något.
Båda lyssnade.
— Asch, det var bara en hackspett.
— Ja, det var det... Nej, vi måste undersöka
buskarne vidare. Hon måste finnas i närheten, yttrade
Eberhard.
De satte åter hästarne i gång. Och jag hörde till min
glädje, hur de afiägsnade sig från grottan.
Men ut vågade jag mig ej. Bäst att stanna där jag var.
Och så visade det sig också. Ty efter några minuter
hördes åter hästtrampet.
De vände tillbaka för att ännu en gång undersöka
skogen kring grottan.
— Ser du det där täta snåret, yttrade kamraten till
Eberhard och pekade på de buskar, som dolde ingången till
mitt gömställe.
Båda närmade sig. Jag drog mig längre in i grottan.
Hjärtat klappade så häftigt på mig, att jag trodde de skulle
höra dess slag.
—- Nu upptäcka de väl öppningen och komma in i
grottan, tänkte jag, där jag stod, tätt tryckt intill ena väggen,
stel af förskräckelse.
Men i detsamma de lutade sig ned i sadeln för att
undersöka snåret drog ett mörkt moln öfver solen, så att
de ej kunde se ingången.
— Här finns ingen gömd. Kan du upptäcka någon?
yttrade Eberhard.
—- Nej, svarade kamraten.
Hvarpå de satte sig tillrätta i sadeln och redo bort.
— Gud vare lof! tänkte jag, då ljudet af hästhofvarna
dött bort.
Hela dagen stannade jag kvar i grottan.
Så snart mina förföljare försvunnit, svepte jag filten, så
tätt jag kunde, omkring mig och lade mig på marken.
Det var ganska fuktigt i grottan, men jag märkte ingenting
däraf, ty efter några ögonblick föll jag i en blytung sömn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
