Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30. Den tyste drömmaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 809 —
... Så skickar härtigen bort mig.
— Han skickar bort er?.. .
— Ja. I ett mycket viktigt uppdrag. Till svenska
lägret. Och jag vet icke, huru länge det kan dröja, innan
jag är tillbaka.
Grefvinnan svarade ingenting, men sänkte hufvudet.
Het syntes att icke häller hon var riktigt nöjd med här-
tigens befallning.
— Ah, Isabella! hviskade grefven. Nu då ni skänkt
mig all den lycka, jag så länge förgäfves trånat efter, nu
måste jag lämna er. Det finnes intet val. Jag måste lyda.
Men så fort jag kan, skall jag skynda tillbaka och då,
Isbella, då ...
Grefve Eberhard fortsatte icke, men på den blick han
gaf grefvinnan förstod denna väl, hvad han menade.
Hästarne voro nu framledda. Grefve Eberhard och hans
kamrat svingade sig upp i sadeln. Den förre sände grefvinnan
en slängkyss och så sprängde de i väg, följda af de två lakejerna
med packhästarne.
En stund efter sedan han gifvit befallningen åt grefve
Eberhard, trädde Wallenstein ut ur sina privata rum. I
den närmast angränsande salen befunno sig endast två
officerare, som höllo vakt vid dörren, men i de yttre sa-
larne voro en mängd praktfullt klädda officerare, kammar-
herrar, pager samlade. Så fort Wallensteins mörka skep-
nad visade sig, tystnade samtalssorlet ögonblickligen och
alla bugade sig djupt. Wallenstein böjde litet på hufvudet
och gick fram till fönstret. Där ställde han sig för att åse
grefve Eberhards afresa. Han rynkade pannan, då han såg
att denne ännu ej var färdig utan stod och pratade med
unga grefvinnan von Rosenberg. Och han skulle just
sända en page ned för att uppmana grefven att raska på,
då denne steg i sadeln och red ut från borggården.
Wallenstein märkte slängkyssen, som grefve Eberhard
sände grefvinnan von Rosenberg. Åter framträdde de hot-
fulla rynkorna i pannan.
— Dårskaper! mumlade han. Hur kan han tillåta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
