Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. »Så träffar jag er ändtligen, monsieur!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den lyckade stöten hade eggat upp honom. Han
ville nu icke längre nöja sig med att blott försvara sig;
han ville om möjligt äfven döda sin motståndare. Han
kände ett doft hat stiga upp inom sig mot denne och be-
slöt göra allt för att riktigt näpsa honom och hämnas det
hugg han en gång erhållit af honom och som nära nog
kostat honom lifvet.
Han öfvergick nu till det italienska fäktsättet, i hvil-
ket han ansåg sig vara mästare och hvarigenom han hoppa-
des öfverraska sin motståndare.
Men det skulle han aldrig ha gjort. Afven Benranglet
var fullt hemmastadd i den italienska skolans tinter och
finesser.
Likt två flaxande stridstuppar dansande de båda duel-
lerande kring hvarandra. De sprungo fram och tillbaka,
kröpo ihop likt hukande tigrar, färdiga att taga språnget,
för att strax därpå störta fram och angripa motståndaren
än från högra än från vänstra sidan, än nedifrån än upp-
ifrån. Grefve Eberhard, som ju var den mindre, måttade
alltid åt Benranglets underlif, medan denne riktade stötarne
mot sin motståndares hjärta.
Grefven försökte med allehanda tillrop och hojtningar
förvåna och öfverraska Benranglet, hvilket dock var full-
komligt bortkastadt på en så gammal och van kämpe som
denne. I stället tjänade det endast till att göra grefven
själf anfådd. Benranglet stod tyst med hopbitna läppar
och andades endast genom sin långa näsa.
Men grefve Eberhard hade likväl en fördel framför sin
motståndare. Han kunde använda båda sina händar, då
Benranglet i följd af såret i axeln var hänvisad endast till
sin vänstra. Grefven använde också denna fördel, så långt
han kunde. An kastade han sig från den ena sidan öfver
på den andra, och förde samtidigt värjan öfver från höger
till vänster hand eller tvärt om. Men vid ett sådant till-
fälle, just som han skulle ändra ställning, lyckades Ben-
ranglet med ett fintligt grepp slå värjan ur hans hand,
hvarvid den slungades ett stycke därifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
