Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. »Så träffar jag er ändtligen, monsieur!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träffade hade han själf flere gånger i första hettan ut-
manat adelsmän, med hvilka han råkat i personlig tvist.
Och detta hade till och med händt med hans egna
officerare. Och då hade han ej på långt när haft en så
stark anledning därtill som öfverste von Drake i ifråga-
varande fall. Han måste medgifva för sig själf, att öfver-
stens handling var mycket förklarlig och äfven ursäktlig.
Dock kunde han ej underlåta att tycka, att Benranglet gärna
kunde ha väntat ett par dagar till dess grefven befann sig
utom lägret och icke längre var hans gäst.
— En förarglig historia! brummade kungen i det han
då och då kastade en blick på Benranglet, som stod dar
tyst, lugn och allvarlig.
. .. Om han bara icke hade varit min gäst och ut-
skickad af Wallenstein för underhandlingar!
... Ja, jag säger öfversten, brusade konungen upp,
att hade det varit en annan officer och hade han haft rin-
gare anledning till sin gärning, skulle jag låtit arkebusera
honom . . . Att döda en person, som under skydd af hvita
flaggan kommer för att underhandla! Har man någonsin
hört pä maken!
Kungens ord verkade på Benranglet som vatten på en
gås. Han stod där lika oberörd och lugn.
... Du finner väl själf, hur obehaglig saken är för
mig? vände sig kungen till Benranglet.
— Jag beklagar att grefven var min konungs gäst,
- men jag kan icke beklaga hans död, svarade denne.
— Men han var också Wallensteins utskickade och det
är detta som förvärrar saken.. .
Kungen blickade på Benranglet i tanke, att han skulle
säga något, men denne stod tyst och rörde icke min.
— Det är just detta, som förvärrar saken, återtog Gustaf
Adolf. — Jag kan väl icke, ansvara för alla de dumheter
som mina gäster begå; men jag kan ansvara för att de
personer, som skickas till mig i och för underhanling, läm-
nas oantastade. Wallenstein kommer naturligtvis att bli
ursinnig, när han får kännedom om detta. Och det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
