Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 33. Nürnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 920
ställa den återstående operationen, föreningen med hären i
lägret utanför Nürnberg. Att gå rakt på Fürth, som låg
straxt norr om den skogsås, där Wallenstein tagit sitt huf-
vudkvarter och hvarifrån han hade fri utsikt åt alla håll,
var naturligtvis ej rådligt. I stället gick man i en båge
mot norr för att öfvergå floden Regnitz vid Bruck, två mil
norr om Fürth.
Efter kungens anvisning lyckades Oxenstierna med
stor varsamhet och utan dröjsmål verkställa marschen! På
ett ställe stötte han oförmodadt på en mindre kejserlig af-
delning, som kastades tillbaka, och den 17 augusti stod han
med den förenade hären vid Bruck.
Här var Gustaf Adolf honom till mötes och den stun-
den, då han såg de efterlängtade svenska fanorna fram-
glänsa på vägen, var säkerligen en af de gladaste i hans
lif. Ty nu hade föreningen mellan undsättningshären och
hans egen i själfva verket ägt rum. Han såg sig i spetsen
för en här af fyrtiosex tusen man. Och det var icke ungt
nyvärfvadt folk utan gamla bepröfvade krigare under led-
ning af hans bästa generaler. Han var nu mer än vuxen
sin fiende. Ändtligen skulle han få göra slut på detta
overksamhetens tillstånd, ändtligen bjuda Wallenstein spetsen,
slå honom liksom Tilly och sedan draga bort från denna
förpestade plats, hvilken redan kostat en tredjedel af hans
här. Sedan låg vägen till de kejserliga arfländerna och
Wien honom öppen och han kunde föreskrifva kejsaren
sina villkor. Tore blott Wallenstein, kejsarens enda hopp,
krossad, hade denne ingen annan att vända sig till. Då
skulle svenskarne vara herrar öfver Tyskland och freden
betryggad. Sannerligen, den soliga sommardag, då Gustaf
Adolf såg sina välbekanta regementen bryta fram ur dam-
molnen på vägen till Nürnberg, lyste hans ögon af den
uppriktigaste glädje.
En och annan af sina generaler såsom Horn, Ruthwen
och andra, hvilka blifvit kvarlämnade för att försvara eröf-
rade trakter, saknade han dock. Men vid sin sida hade
han Oxenstierna, hvilken visat sig som lika utmärkt fält-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
