Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35. Borgen på höjden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
980 —
Nu bief det jubel i Wallensteins läger. Svenskarne
aftåga; svenskarne fly; Gustaf Adolf vågar icke storma;
ändtligen få vi komma bort från dessa förbannade trakter!
ropade de kejserlige soldaterna om hvarandra. Men Wal-
lenstein själf och många af hans högre officerare skakade
sina hufvuden. De trodde ej riktigt på det där aftågandet.
De anade en krigslist och beslöto vara på sin vakt.
En half mil ofvanför Burgstall öfvergingo svenskarne
floden Regnitz. Alltjämt drogo de norrut. Några kejserliga
patruller, som Wallenstein sändt efter för att utspana deras
väg, upptäcktes och bortjagades af svenska rytteritrupper.
Det led mot kvällen. Skymningen var nära, då kun-
gen lät hären göra halt. En lång linie af vakter utställdes
på en halfmils afstånd söderut för att vara säker mot all
spionering,
Gustaf Adolf gaf order att trupperna skulle bivakuera
i full slagordning. Så steg han af hästen sedan han till
rådplägning i sitt tält befallt några af de högste officerarne.
Oxenstierna, som befann sig vid hans sida och märkte
tillrustningarne för natten, fann sig besviken i hoppet om
vidare aftåg. Han anade att kungen härifrån ämnade för-
söka en stormning, sedan fienden icke gjort något tecken
att mottaga utmaningen till en strid på öppna fältet. Han
fruktade att den skulle aflöpa olycksdigert och han ville
ännu en gång afråda kungen.
Sedan aftåget från slätten bakom Regnitz hade Gustaf
Adolf ridit tyst och sluten framför sina trupper. Han kunde
icke förmå sig att för sin och härens äras skull afstå från
att försöka en stormning, men då han visste rikskanslerens
motvilja mot saken, hade han ej vidare med denne velat
afhandla ämnet.
Äfven Oxenstierna hade ridit tyst, försänkt i tankar
och glad öfver att man ändtligen var på väg fiån dessa
ödesdigra trakter. Men nu sedan halt kommenderats, och
han fann att hären skulle tillbringa natten i full slagord-
ning, förstod han hvad som var i görningen och han red
orolig fram till kungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
