Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Välkommen gäst,
Du öfverpräst,
Med dina öfverpräster,
Hjärtans mine gäster,
Mine vingårdsmän!»
Därpå hördes ett sakta gnagande och klafs såsom af
stora glupkäftar i ett aflägset fjärran.
Det lärda laget hade låtit höra ett skräcksorl och
stirrade på den besatta, redo att taga till fotters när som
hälst.
Doktor Mathias Steuchius, öfverherden, en finbildad
man, stod där ännu med sin tvifvelblandade tro, men
orubbadt lugn och mörkt fundersam, en högvördig herre
i svart kalott öfver svart nedfallande hår och svart
hakskägg öfver kvartersbred prästkrage.
Ogärna hade han kommit hit för en sak, som kanske
hälst erfordrat en mräicus. Någon latterlig despekt skulle
här dragas öfver själsämbetet, det insåg han. För egen
del grep han tillfället i akt att skyla sitt snara återtåg
genom litet raljeri med ämbetsbröder, som städse gjort
hans kall så bitterligen tungt:
»Hörden I, kolleger, hvad vi fingo?» sporde han på
godt latin.
Ett förläget mummel kom till svar från dessa
människor, som alltjämt stirrade in åt kätten på den otyckliga,
med öra blott för detta gnagande ljud, dessa tunga
glup-käftars klafs.
»Hvad kan sliker hälsning innebära?» fortfor
stifts-herden. »Är det fullervisst en afgrundshädelse, eller
skola vi rannsaka andens mening?»
Nu hördes de osynliga käftarne hotfullt skarpt och
gnisslande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
