Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trött, hungrig, modlös, gick han hem och lade sig vid
sidan af sitt barns moder, som redan sof, med gossen vid
sitt bröst.
Om ändå pojkbytingen vore min, så kunde väl någon
vån vara,» tänkte han förtretad.
I växlande tankar på dagens ting somnade Mickel.
Tidigt följande morgon vaknade han vid dån och
sprakande af en svår stockeld i den djupa spiselhåian.
Skenet låg bländande starkt öfver rummet. Och de
små nakna fönstren, som den uppvaknande först såg,
gapade svart och kusligt ur höstnatten.
Huskarlen gnuggade ögonen, reste sig på armbågen, där
han låg vid frambalken, och skådade fram åt lafvens
fotända, förbi dess nedervägg inåt spiseln.
Den glupande lågan föll den skumsynte starkt i
ansiktet. Och så skymtade som en blixt någonting
gnistrande mångbrokigt och långsmalt, som for bakom dörren
till vedlidret, uppslagen som denna var inåt rummet mot
lafvens nederända.
Skinnarn funderade i omorgnadt trög tankegång, men
ej egentligen oroad. En främling kunde i dessa tider af
okonstlad gästning träda in genom ostängd farstudörr,
göra sig hemmastadd med vedförrådet och tända sig en
värmande natteld på spiseln, utan att sådant behöfde tas
illa upp af husfolket.
»Ar väl någon vidfärding, som har varit ute på
fjärden i sin själjakt. Men ohuldt som en fähund har han
farit i vedlidret mitt. Skulle väl in efter mer, men den
här säger stopp nu,* tänkte Mickel om sig själf.
Han såg fortfarande fram åt spiseln, vaktande efter
främlingen, då denne skulle komma fram med vedbördan
på armen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
