Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett öfvergående trappsteg till högre ärebeställningar.
Därvid f rams tar han i allo som en ridderlig stridsman, i
själfva verket alltför ridderlig att bekämpa de snöda
motståndare han hade.
Är då tromannen värd dessa erkänslans ord, så är väl
också hans konung igenkänd såsom den i alla vrår
brådskande, stökande och bråkande nitälskaren, hvars högra
hand till sist på gamla dar börjat stöka den vänstra
i olag.
Riksfogdens ypperste fogde skulle med tiden lara väl
af sin faders efter hand växande namn, men Gråe
Jägarns fadderskap hade han icke ärft.
Svärfadern, doktor Mathias Steuchius, tillträdde sitt
Lunda-stift och blef tjugu år därefter ärkebiskop i Uppsala.
Han kom just lagom till sin höga riksvärdighet för att
i den afgörande stunden räcka en hjälpsam hand vid
nedslaktandet af gamle draken, som ännu tills vidare satt
kvar i orubbad välmakt.
Den goda tant Steuchia satt ju också kvar på sitt
änkesäte i Tinnsvik ej långt från stiftsstaden och styrde
som en annan öfverbiskop i spetsen för sitt
öfverconsisto-rium af käringar. Hon hade bärgat missfostret genom
det mjuka och smidiga pansar, som det så väl behöfde
utanpå sina härda taggar för att icke ens skamfilas af
denna storm.
Men nya stormar af dess värre slag skulle snart
uppstå, ty dädanefter gick det icke an, såsom många gånger
förr i tiden, att trygga den uppenbara skändligheten
genom lättrogenhetens enfald. Detta folklyte skulle
ändtligen ge rum åt sin motsatta ytterlighet, misstrogenhetens
enfald, en besvärlig hämnare af gamla svek och brott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
