Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Doktorn, vill jag minnas, hade fem, utom de
allmänna, som graverade hela derus.»
»Hvad hade han på sitt register då?»
»Det lindrigaste var, att han efter gammal oeh ej
oloflig sed brukat gifva frisägelseplakater åt vissa personer,
som ville styrka sin frejd mot förtal.»
»Också en nyhet för mig!»
»Den, som uppvisade ett sådant frejdebetyg för
lagläsarn, kunde slippa träda i svaromål, ser du. Detta är
visst en urgammal sed, som jag visst ej lastar, bara den
brukats rätt. Men nu kom härtill, att sportler uppburos
och delades med lagläsarne, så att saken fick ett ganska
fult sken.»
»Ej för mycket sagdt, kärefar! Det är således icke
alldeles utan grund hvad som sägs i södern, att här
be-drifves något slags aflatskrämeri. Och så var det väl
icke alltid hederliga och oskyldiga människor, som
und-fingo dessa frisägelser?»
»Nej, tyvärr icke! Det hade under tiderna blifvit en
formsak och en sportelkälla att utlämna frisägelse, —
med begränsning till ståndskaraktären likväl.
»Nå, detta var det lindrigaste. Hvad i all världen
var då det värsta?»
»Jo, händelsen var, att Själevads församling häruppe
icke hade brukat gifva likstod utan något annat som
vederlag. När det så blef strid om saken med prosten
och kapitlet, fick församlingen omsider konungens fribref.
Men så hände, att doktorn, såsom af gammalt brukats
med genstörtiga församlingar, tog handen fatt om
kyrko-nyckeln och behöll honom i sitt våld, till dess bönderna
ödmjukeligen föllo till föga för sin själafrids skull. Det
var ju ganska djärft.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
