Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ryktet utpekad som odjurets ädelmodige hjälpare ur dess
trångmål i ulfvakulan.
Emanuel inkallades till förhör. Genom hans
sannfärdiga bekännelse blottställdes icke blott Anton på Mon,
som också fick träda fram, utan ännu mer högvördig
Andreas Asp, som på det viset fick två sagesmän mot sig.
Den sistnämnde sade sig vara fri och blef i den
kristliga anständighetens namn frisagd af doktor Göran, som
därigenom kom in på frisägelsernas slippriga stråt och fick
fortsätta så länge det bar sig.
Anton på Mon fick gå hem med en slät förmaning, ty
strängare åtgärd tordes ingen vedervåga mot den svåre
trollkarlen.
Med Emanuel åter hade man friare händer, och som
förvunnen till del i signeri blef han, i afbidan på
vidare rannsakning vid tingsrätten, insatt i skolhäktet.
Där, genom gluggen, nådde honom äreborna Anna Beata
med kost och uppmuntrande ord. Hon var inne i
staden för att hushålla åt sin fader i dessa brydsamma
dagar.
Väl kunde man nu klarligen fatta Svarte-ulfvens
senaste utvecklingsskeden, men i fråga om dess tillhåll i
enbar mänsklig skepnad stod man där åter lika klok
som i början. Dock hade väl mycken tid förspillts
med hans nya rannsakande, och meningen var nog, att
han skulle döden dö i den kvalfulla septemberhettan
detta år.
Magister Vallin och excellensen Alexander Strömberg
gjorde nog sitt bästa, men ingendera fick någon fart i
reformatsen. Detta skulle lyckas först genom en särskildt
uppskakande händelse, som nu kommer till synes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
