Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då kände han under sällsam tjusning en smekande
hand helt lätt öfver sitt hår och hörde husfrun tala så
mildt:
»Förlåt sanningen, som jag nu säger herren: Det har
varit och hlifver de svenskes sed att så förtrampa alla
sina bäste!»
Emanuel reste hufvudet hastigt, stungen af ordens udd
och en obestämd fruktan, att han skattat åt sin afgjorda
svaghet, oförmågan att behärska sig i dryckjom, äfven
den ett arf af fäderna och ej det bästa.
»Har detta varit de svenskes sed?» utbrast han
mot-ståndslysten.
»Ja, ja! Det veta bäst vi, ty hos oss ha de alla
funnit hjärtan och hem.»
»Hos oss och våra fäder!» utfyllde Björn ur sin
tystnad.
»Alla?» undrade Emanuel. »Hvilka alla?»
»Alla de bäste, som herrens hemland födde,» fortgick
fru Sigrid Sofia. »Här dvaldes han i sin landsflykt, den
där urgamle, som döden jämt undviker, han, som
evin-nerligen går mellan haf och fjäll efter månens lopp med
sin näfverväska på ryggen.»
»Gamle Olof Evertsson?»
»Den makalöse spåmannen lär nog vara känd. Och
här var han i sina utskjutna dagar, den där
vidtberöm-lige landsherren, som på sistone ej fick en kristens vigda
jord, utan hvilar i ett igenmuradt hvalf under edert slott
där söder; Gäfleborg heter det visst.»
»Alltså Johan Vattrang?»
»Det namnet är nog så vida kändt. Och jagad som
ett ondt djur kom han också hit, den skägglöse unge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
