- Project Runeberg -  Den stora vreden / Andra delen /
118

(1906) [MARC] Author: Olof Högberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bud och kallelse som kajor och kråkor från alla väder.
Dess bättre funnes väl alltid i en sådan hop någon, som
vore säker mot synförvändning. Utan tvifvel voro ock
de många åskådarne ett vidrigt streck i fader Antons
räkning, ty ill och nidfull var han närmast som fanen
själf. Snålt ville han mäta som en hund och till sist
skulle han icke komma ut med större gäld än nio
skäppor häller. Trollen hade tagit sin dryga del för att yppa
bergsskrefvan, där armodsvarelsen hennes satt gömd.
Mäster-Abrahams tullkarl vid sockengränsen hade ju skinnat
honom, stackare, liksom allt utsocknesfolk; silfret hade
väl ock skakat ihop och det var flere försorger till dessa.
Men Grelsmännen stodo på sig och när allt kom vida,
hade skalken hans de två återstående skäpporna i
mät-spannet ändå. Dock skulle nu bältets öfverlämnande få
anstå, tills man verkligen sett domieellan lefvande.

Och väntad af allt närvarande folk kom ändtligen
karlen körande med hennes ödliga bädd på flaken, sade
ptro och lade från sig tömmarne, liksom där endast varit
en stucken kalf under den snöda, solkiga fällen.

De obehöriga höllo sig på afstånd eller stego tillbaka,
medan tjänarne samlade sig kring hufvudgärden. De
tyfte undan fällbrämet öfver hennes hufvud, som hvilade
tungt Och medvetslöst mot rörkudden. Hela skaran hrast
i gråt, när de märkte, att hon knappast kände igen dem.
Men vid synen af dessa kringsväfvande drömbilder talade
hon några osammanhängande ord. som vittnade om
åter-väckt erinran. Och då husfolket, knotande öfver dessa
begapare, togo den påklädda ur bädden och buro in henne
med maktlöst nedfallen arm, så uppsteg ett sorl af
förvåning från allt karlfolk. Var icke domieellan ändå så
välbehållet rundad om strumpeben, höfter och barm efter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:32:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hogbvred/2/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free