Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lvkten, men menar du de sju Herrans helige, som hafva
Kristum i sin lekamens kött, så sitta de inne hos Per
Matssons» — hon slängde näfven pekande — »och
undfägna Herren. Så mycket att du detta vet och tiger
hädanefter. Ingen får tala nu!»
Emanuel böjde hufvudet undergifvet och växlade en
hastig blick med jungfrun. Så skred han vidare genom
massan och uppställde sitt följe i en skön halfkrets på
Per Matssons gård.
Där ville han lisa sina trötta ben och satte sig på en
bänk. Då kom en annan grårandig harpa, äfven hon
lätt igenkänd gammaljänta, och gjorde tecken, att han
skulle stiga upp och stå med knäppta händer.
Emanuel hade iakttagit, att flertalet på gården voro
bedagade jungfrur. Dessa varelser utgjorde egentligen
skälmarnes lifvakt, följande dem från by till by under
fanatiska skrän, lif närda med bär, stulna kålrötter eller
kornax från åkrarna, sofvande om nätterna som hundar
på tröskeln, kring knutarna, i källarsvale eller vedlider i
mästarnes grannskap.
Emanuel, som nogsamt märkte, att han hade mycket
att lära, lade ned spiran och äpplet på bänken, följde
maningen och vinkade åt sina följeslagare att göra likaså.
Jungfrun, som bar kronan, satte henne på sitt hufvud
och fick så händerna lediga till knäppning.
VII.
EN BRYDSAM FÄKTNING.
Jgfter någon väntan kommo de sju falske profeterna ut
på bron. Den främste bredde ut sina händer till
löjliga åtbörder och ropade med skrällande stämma:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
