Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vida. Många af dem, som kände sig utstötta från allt
hopp om himmelriket, väntade sig allt godt när honom.
Äfven Lucifer kunde vara beljugen af dessa öfversåtar,
som förde idel lögn i skölden, och deras gud kunde
svårligen vara den rätte. Dock voro tankarne härom delade,
hälst bland kulans folk den kvällen.
Kockmodern hade ryggat och gapat, men återtog i
slagen tystnad sitt envisa bestyr med tvaran.
Nu visste gamle husfadern i all sin språksamhet ej
hvad han skulle säga till en sådan gäst, men för att visa
karlasinne tog han likväl mål i munnen:
»Hvadan kommer du? Och hvarut skall du?»
Den gråe svarade utan att se upp från elden:
»Långt har jag farit, långt skall jag äfven färdas, minst
hundra blåningar, innan jag får kväll!» — Hundra
blånande berg skulle han se framför sig och lägga till
rygga . . .
»Det var mig nog! Och ändå synes du redan trött!»
tyckte husfadern.
»Undra ej öfver det,» lät svaret. »Helförlamad som
ett stenbeläte i långan tid har jag kvicknat först i dag.»
»Lam och åter färdig? Hvad botråd fick du för en så
oherrans vedermöda?»
»Botrådet fick jag i dag, då världen fick målföret,» lät
så gåtfullt den gråes svar.
Härtill visste husfadern ej hvad han skulle säga, och
ordet fick hvila.
Bergstugans folk tog nu i större lugn den oförarglige
gästen närmare till synes, där han från halfskummet
alltjämt såg på elden i fridfull tröttnad. Som en jägare
tog han sig mest ut i sin gråa själhudslufva, sin
själ-hudsdräkt från topp till tå, en riktig skogsvarelse, ej utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
