Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge mannen gjorde ställning och gick, till utse-
endet lugn men med hjärtat upproriskt af glädje.
Framemot kvällningen den dagen varskoddes i öster
på vida hafvet ett lag s*törre båtar med sydvästlig kurs.
Det antogs vara finnar på öfverfärd. Stadmannen ön-
skade af många skäl samtal med detta folk och lät
Daphne styra upp mot båtlaget.
Detta visade genast tydliga märken till oro och obe-
slutsamhet. Österhafvet hade länge varit osäkert och var
så icke minst nu. Då hissades svensk flagga på gaffeln
och båtlaget styrde genast ned mot skonerten. Det var
österbottningar på flykt från sina fäders land med det
lilla de kunnat bärga undan fienden.
Stadmannen skickade ut skonarens landningsbåt och
ropade att tre kunnige män skulle besöka honom ombord.
Tre gamla karlar kommo, dystre, allvarliga väderbitne
och — hungriga.
»Han I mat i båtarne?» var första frågan.
»Vi tärde sista gudslånet i dag på morgonen,» lydde
svaret dystert.
Vid detta besked tillsades båtlaget att taga in seglen
och förtöja sig under skonertens akter en stund. Varm
mat sattes framför de tre, spicken skinka, bröd och ost
langades till båtarne. Och österbottningarne stillade
hungern i glädje öfver denna välkomsthälsning från Sveri-
ges gamla land.
När de tre gästerna under tystnad ätit sig mätte, be-
sinnade sig den äldste och sade:
»Nu får jag väl fråga hvilken vi må tacka för en så
välsignad kost?»
»Öfverste Mikael Loth, konungens närmaste man på
västra landsidan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
