Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Bå det viset!»
»Jojomän! Och så togo de min granne, han som sit-
ter här, och skulle hafva honom till lots, fast de hade
bränt gården hans. — Du kan själf tala om huru du
gjorde!»
Den tilltalade besinnade sig och svarade tvunget:
»Jag var sint på dem och satte hela sällskapet på ett
skär. Själf kom jag ensam till lifs genom ett Herrans
under.»
Stadmannen tog upp sämskbörsen, räknade fram silf-
vermynt och sade:
»Se här! Tvåhundra daler har du för de kosackerna,
det blir bara en till mans. Men hvad skall du ha för
egen del?»
Karln satt förbryllad och visste ej hvad han skulle
säga. Den äldste frågade om han fick svara i stället.
»Nej hvar man svarar för sig. Jag har på mig en
penning, som jag fick till belöning den tid jag stod vid
kanonerna. Många master, bogspröt och roder hade jag
kapat, innan någon kom ihåg, att jag var värd honom.
Här, tag och bär den till hederstecken!»
Den tilltalade genmälde med skroflig stämma:
»Inte kan jag taga emot så många gåfvor för en gär-
ning, som är synd för Gudi.» Och den äldste upplyste
att hans granne varit som i ett själsbekymmer efter hän-
delsen där.
»Så tag emot hvad jag bjuder därför att du frälste
mitt land från plundring, mord och brand» — en skak-
ning på hufvudet. — »Som hjälp i din landsflykt
då?»
»Är inte landsflyktigare än de andra!»
När allt kom vida fick äldste mannen öfvertaga pen-
Den stora vreden. JJT.
— 129
D
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
