Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IX.
VID BUDSKAPET OM STORKYRO-OLYCKAN.
J tjocka nattmörkret sieg ordonnansen Blom nedför den
murade vindeltrappan till skanslogiet vid Dufed.
Med rysning, som vanan ej kunde öfvervinna, skym-
tade han nere i djupet logiets hvalf, som svagt nattbe-
lysta sträckte sig i flere skepp med hemska, gapande
slagskuggor likt en ändlös afgrund bortöfver, nere i jor-
den, djupt under batterierna. Här hade han sin kula,
den månginbundne räfven Svenske-Mickel.
»Ett fruntimmer har kommit nordanifrån och vill tala
med hans välbördighet i något angeläget.»
Så lät Blommens röst så ödelig och skräll bort genom
kulornas hvalf.
Intet svar.
Kanske hans välbördighet hade somnat vid bordet!
Blommen tittade fram genom den mörka trapphålan,
beredd att få se någonting hemskt, kanske Gråmannen
själf, som han en gång hade varsnat längst bort under
hvalf ven, Gräniannen, som ingaf honom alla knepiga in-
gifvelser, Herren ensam visste till hvad pris!
Han såg unge Mickel, generalens lefvande afbild och
arftagaren till hans väderkorn, inslumrad i en länstol
som en skön, svartlockig ängel, med boken maktlöst fal-
len till golfvet. Blommen dröjde vid denna syn liksom
för att trygga sitt mod för vidare spaning.
Deras gemensamma bädd under alkovens hvalf, ej långt
från den oformliga, svarta spiselhålan, syntes tom. Och
med bister, ansträngd min, likt en rufvande svartalf, satt
generalen ännu framför sina nekromantiska afhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
