- Project Runeberg -  Den stora vreden / Tredje delen /
436

(1906) [MARC] Author: Olof Högberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

signande närvaro bland arbetarne kändes det ändå så
ensamt, så kusligt, så dystert hos stiftsfäderna.

Det hade alltid varit så sedan han, den store, den un-
derbare, gick bort, ty verkligt stor och underbar blef han
först nu efter bortgången. Det hade, om man gick till
rätta samvetet, känts så godt, så tryggande att lefva un-
der styret af honom, hälst under den tid, då han stod
väl med det sällsamma i världen, det som af uråldern
rådde i den tryckande skogsringen. Han, det stora slug-
hufvudet, hade till allas ovedersägliga gagn haft idel fram-
gång så länge vänskap, fred och hugnad kunde påräk-
nas af denna makt. Hvilken hade ej fasat för den dag,
då han tvangs anamma det kristlofliga dopet och därige-
nom aftvå sig detta världsligt nyttiga förbund’? Från
den dag, då han kom i öppen strid med detta outrann-
sakliga, visste man hvad som randades. Fältherren hade
visst för mänskliga ögon slagit sin vederpart i ordentligt
fälttåg, och menige man, som delade segern, hade basat
åstad med ett trotsigt och dåraktigt rop: » Vart hopp

stäv till Gud allena i himmelrik. Det onda har med
oss intet att skaffa!* Det hade nu kommit en vrång
tid, som icke ens ville låtsa om den store och mäktige
Djäfvulens ständigt lurande närvaro. Men från den seger,
som öppnade dörren för en så farlig tidsanda, hade det
ständigt gått utför. Och så lite var friheten från det
onda vunnen, att dess sändebud stod där nu i kött och
blod midt för stiftsbordet med cn hälsning så svåra bäf-
sam . . .

Karin hade tydligen varit ute för det allom kända
t/ravarslet, som tycktes spöka i sina funder där öster.
Annu i de åren kunde alltså en varselskrömt skicka ett
domkapitel hälsningar, som allvarligen behjärtades. Du

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:32:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hogbvred/3/0444.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free