Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans höghet. i 3
Nu regerade hans höghet Adolf Fredrik från 1753 till
1794 i ett tag till lycka för sina stater; men icke till
lycka för sig själf, ty han var en olycklig människa, i det
han i sin svaga kropp hade tre känslor af skräck och tre
af fruktan, hvilka ej gåfvo honom någon ro. Han hyste
nämligen för det första en stor skräck för arbete, för det
andra en ännu större för spöken och häxor, samt för det
tredje, och det var den största, för alla fruntimmer; och så
hyste han en stor fruktan för åskväder, en ännu större för
döden och den största för, att hans krona en gång skulle
kunna falla af honom, ty han tänkte ännu alltjämt med
fasa på sin herr kusin Liebden af Mecklenburg-Schwerin, som
under den mörka natten jagat honom till universitetet i
Greifswald. Till all denna olycka kom ytterligare en annan ;
han hade gjort en tur till Paris och där blifvit starkt
förälskad. Icke i något fruntimmer, ty för sådana hyste han,
som jag redan sagt, en verklig skräck, nej! i granna kläder;
sådana måste han skaffa sig, de voro nödvändiga för hans och
hans kära staters lycka, och hans kära stater afkastade icke
så mycket, att han kunde fullt tillfredsställa sin smak för
sammetsrockar och sidenbyxor.
Om någon nu för tiden säger, att en hertig af
Mecklenburg en gång befunnit sig i rock- och byxnöd, så låter
detta så löjligt, att ingen riktigt vill tro därpå. Men skratta
icke för mycket, tiderna ha ändrat sig. Hvad tredjedelen
af Stargards amt nu ensam af kastar, gaf då icke hela landet,
och dessutom hade man skulder på skulder, och det var
ibland så knappt vid hofvet, att Adolf Fredrik III till och
med mången gång saknade spannmål till bröd.
Därtill kom nu ytterligare det sjuåriga kriget, och gamle
Frhz klämde på den mecklenburgska mjölsäcken, så länge
han ännu kunde få någonting ur den; men därvid stannade
det icke: hästar och vagnar bortfördes, och hvad de
Bel-lingska husarerna icke togo, det togo svenskarna. Men
äfven därvid stannade det icke. De preussiska värfvarna
drogo genom landet, och hvarhelst de blefvo varse en väl
vuxen karl, måste han taga geväret. Många berättelser om
detta människoröfveri spökade ännu under mina barndomsår
i landet; och man omtalade, huru värfvarna med list och
våld bortsläpat folk. Min egen farfar och hans bror,
hvilka båda voro resliga karlar, kunde med knapp nöd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
